En text om mig, liksom.

"Hur kommer det bli när du kommer hem? Är det samma Julia som kommer tillbaka?" Den här frågan dök upp vid matbordet igår, då jag, min värdpappa och A käkade tillsammans. Och ja, jag har liksom gått och funderat på det en del. Jag sa till honom, att jag tror att det är vanligt att det är människorna runtomkring en som märker om man har förändrats, inte en själv.

Men jag måste göra en rannsakan i mig själv litegrann. Har jag förändrats någonting? Vad är annorlunda? Vad är samma som innan? Jag är fortfarande Julia. Jag tycker fortfarande att grodor är det äckligaste djuret alive och jag gråter fortfarande hejdlöst varje gång jag kollar slutet på Allrakäraste Syster. Teaterapan inom mig älskar fortfarande att få människor att skratta och jag tycker fortfarande att jag är en pålitlig vän.

Ett av mina mål som au pair var att uppnå personlig utveckling. Jag har under flera år tampats med dåligt självförtroende. Inte bara för min utsida, utan även för min insida. Jag har liksom aldrig känt att jag är bra nog, eller rättare sagt, jag har undrat vad som saknats av mig. Varför är jag ingens första val? Varför duger jag bara ibland och inte alltid? Så många gånger jag har varit ledsen över känslan att aldrig räcka till.

Under året som varit nu, har jag lärt mig att trivas mycket bättre med mig själv, jag känner mig mer bekväm. Istället för att ha komplex över exakt allt, så får man acceptera sig själv, så gott som det går. Bara jag kan styra över hur jag vill se ut, bete mig, och så vidare. Med risk för att låta självgod, men det är inte min förlust om människor inte älskar eller accepterar mig för att jag inte passar in i deras mall, det är deras egen.

Jag har också insett att det är så viktigt att omge sig med människor som gör en glad. Särskilt här borta, på andra sidan. Även om personerna kan vara få till antalet. Jag har det hellre så, än flera ytliga relationer, där man inte känner sig hundra procent bekväm och jämt tänka på vad man säger. Jag har också fått mer inblick i vilka vänner som står mig närmast hemma i Sverige.

Mitt snart färdiga år som au pair har inte gjort mig till någon superwoman, jag kommer förmodligen alltid behöva jobba med mig själv. Men någonstans på denna långa resa, känns det som om jag har kommit en liten bit på vägen!


Kommentarer
Postat av: Astrid

du är bäst och jag tror att du har utvecklats mer än vad du tror. Saknar dig som in i bomben och snart är du hemma💕

2015-08-16 @ 16:01:26
Postat av: Amanda

Åh Julia! Texten gav mig tårar i ögonen, vilket är stort då jag i princip aldrig gråter. Du är så fantastisk och Seattle kommer inte vara lika utan dig! Kommer sakna dig galet mycket. Åk hem och visa Åsa vilken fantastisk människa jag fick lära känna här på andra sidan Atlanten!

2015-08-17 @ 06:05:52
URL: http://nouw.com/amandapersson
Postat av: inger

Lilla gumman, så klok och insiktsfull du är och heja dig att du äntligen börjar se på dig själv som vi gör. Du är ju så underbar och världens finaste
inifrån och ut !!!! Kramar Inger

2015-08-17 @ 12:59:28
Postat av: Linnea

Världens bästa julia! Din aupair familj kommer sakna dig lika mycket som jag har gjort och gör! Du är så bra på alla sätt och vis. Ta vara och njut av din sista tid, och ha en grym resa! Jag ser upp till dig väldigt mycket. ❤-liga kramar

2015-08-17 @ 23:18:01

Kommentera inlägget här:

Jag orkar inte ha en "msnkonversation" här på bloggen, så istället för att fråga hur jag mår, gör osv. så kan ni väl kommentera om det jag har skrivit i inlägget här ovan? Om ni absolut vill fråga, så adda får ni gärna adda min msn.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0