Hemma.

Om mitt femtonåriga jag med en nystartad blogg hade fått en magisk knapp att läsa min blogg tolv år framåt i tiden hade jag blivit djupt besviken. Från att gå till att uppdatera om ditt och datt i princip varje dag till nada, nä det fanns inte i hennes värld.

Jag kan typ räkna på en hand, hur många tappra människor som dagligen klickar sig in här med kanske ett litet hopp om uppdatering. Men min blogg lästes mer förr i tiden, när någon förmodligen ville snoka, läsa mina kryptiska kärlekstexter om hjärtesorg om en person som jag idag aldrig kan förstå att jag älskade så starkt. Och förmodligen om tiden då jag bodde i USA. Shit, åren går så fort, mina tjejer är liksom tonåringar nu, det är svårt att ta in ibland. 

Men jag stod och diskade dagens disk, när jag plötsligt kände att orden i huvudet skulle må bra av att resultera i en text. På min lilla blogg, som jag faktiskt saknar att uppdatera ibland. Men det går så långt mellan gångerna, att jag inte vet var jag ska börja. Som tur är skriver jag i min en-mening-om-dagen-bok som jag fick av mamma i julklapp för två år sen. Så när man inte kan gå tillbaka i bloggen och läsa, kan man slå upp en valfri sida och tänka "jaha, det var då jag låg i mitt rum i Siggis och grät mig till sömns över brutal framtidsångest och oro". Och roliga saker också, såklart.

I somras fick jag beskedet att jag hade kommit in på en högskola i Dalarna. När jag sökte var jag osäker på om jag ens skulle ta platsen om jag kom in. Men från det att jag sökte tills jag kom in, så jobbade jag hårt med mig själv och mitt eget värde och insåg med tiden att det var självklart att jag skulle ta chansen att följa mina drömmar att få plugga till att skriva för filmens värld. Även om det innebär ett distansförhållande och dessutom liiite för många timmar från min bedårande systerson, som i snart ett år har varit mitt favoritsamtalsämne alla dagar i veckan. 

Men, jag har mitt eget hem. En liten, men nybyggd studentlägenhet, som bara innehåller mina saker och jag behöver bara rätta mig efter mig själv. Utbildningen är rolig och kreativ, jag känner att jag har hittat rätt för mig. Och jag har träffat härliga människor som dagligen uppskattar att jag är jag.

Jag kommer alltid se mig själv som en västkusttjej. När jag är och hälsar på mina föräldrar så är det obligatoriskt att gå ner till havet och dra in den salta luften i lungorna, det kan jag verkligen sakna emellanåt. Men även om jag vet var alla prylar finns i mitt barndomshem, alla genvägar till där kompisar har bott och var smultronställena finns, försöker jag avvänja mig vid att kalla Åsa för "hemma". Någonstans djupt inom mig kommer det alltid att vara det, men som en klasskompis till mig sa en gång: "hemma är där man har sin säng". Mitt motto är att man är sin egen viktigaste person, man ska göra det man mår bra av. Och åren jag har haft distans från barndomshålan, har varit de bästa i mitt snart tjugosjuåriga liv.

Så femtonåriga Julia, om du hade läst det här, så är du fortfarande en humörmänniska, men med hjärtat på rätta stället. Och imorgon ska du äntligen få träffa din pojkvän som du inte fått dra din hand genom hans mörkbruna lockar på snart sex veckor. Och det ska bli fint som fan. (Ja, du svär fortfarande alldeles för mycket, men ränderna går väl aldrig ur..)


RSS 2.0